mardröm


Igår natt var jag med om något som gjorde att jag inte kunde sova en blund denna natt. Mardröm efter mardröm har hemsökt mig och det har helt enkelt inte varit värt att stänga ögonen. Mardrömmar brukar ju inte vara verklighetsbaserade, men det har mina varit. Min hjärna spelar om gårdagensnatts händelse om och om igen, vrider på det och slänger in något nytt. Men allt är baserat på saker som hänt, bara att det lagts till en detalj här eller där.

"Jag vaknade av en duns, en duns som gjorde att hela min vägg vibrerade. Jag trodde först jag hade drömt och tänkte somna om men insåg att jag var tvungen att upp och kolla om jag hört rätt. Jag går upp i det mörka huset, klockan var lite över två, och går bort till trappan. Där. Längst ner på golvet ligger en familjemedlem till mig på mage med ansiktet nedåt. Jag ropar men får inget svar. Det är ingen annan som vaknat förutom jag så jag springer och väcker den som ligger och sover på övervåningen. Sen springer jag ner för trappan med den nu icke sovande i släptåg.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så påverkad som jag blev...men när det är blod överallt och man inte får kontakt med någon man älskar, ja då blir man jävligt påverkad ska jag säga. Jag trodde att en av de personer som står mig närmast hade dött. Och min kropp reagerade med att allt blev svart. Jag försökte ta mig ur den svarta tunneln och gå mot ljuset men det gick inte, det blev bara mörkare och mörkare och ända sättet att ta sig ur var att lägga sig ner på golvet. Nere på golvet lättade den svarta dimman men så fort jag ställde mig upp kom den tillbaka.

Det argumenterades hit och dit och till slut ringde vi ambulans. Så vid 4 tiden kom två ambulansgubbar, hämtade och körde till sjukhuset. Det var inte så farligt som det hade sätt ut, lugnade de med men det skulle behövas sy lite. Så fort de klivit ut genom dörren släppte chocken och jag började gråta. Jag grät och grät och grät. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Till slut somnade jag av utmattning."

Man förstår aldrig hur mycket man faktiskt uppskattar någon förrän man tror att man förlorat dem. Visst, man kan säga att man älskar någon men man förstår inte hur mycket förrän de håller på att försvinna. Eller när det känns som om de håller på att försvinna.

Så med detta vill jag bara säga, uppskatta de personer ni har runt omkring er, de som älskar dig för den du är och som verkligen bryr sig om just dig.
 

Kommentarer

I AM NOT AVAILIBLE FOR THE MOMENT BUT PLEASE, LEAVE A MESSAGE:

WHATS YOUR NAME, DUDE?:
I'M STUCK HERE...

DO YOU HAVE A BLOG?:

WHATS ON YOUR MIND?:

Trackback
RSS 2.0